 Regeringsrättens domar i
juni 1998 (bl.a. nr. 1772-1997 och 323--324-1997) innebar
en betydelsefull praxiändring. Avgöranden visar att det
är möjligt att få nedsättning av den statliga
fastighetsskatten vid 1992 års och senare års
taxeringar i de fall då den skattskyldige kan göra
sannolikt att lokaler och lägenheter varit outhyrda på
grund av att det saknats hyresgäster på marknaden.
I målen har huvudfrågan
varit om ej uthyrda ytor (vakanser) berättigar till
nedsättning av fastighetsskatten vid 1992 och 1993 års
taxeringar enligt 3 par. fjärde stycket lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt
(FSL). Där föreskrivs följande:
"Har
byggnad, som är avsedd för användning under hela
året, på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig
händelse inte kunnat utnyttjas under viss tid eller har
i sådan byggnad för uthyrning avsedd lägenehet inte
kunnat uthyras, får fastighetsskatten nedsättas med
hänsyn till den omfattning, vari byggnaden inte kunnat
användas eller uthyras. Har så varit fallet under
endast kortare tid av beskattningsåret, skall någon
nedsättning dock inte ske."
Det första ledet i 3
par. fjärde stycket FSL ("Har byggnad
... viss tid")
omfattar endast det fallet att en byggnad har blivit
obrukbar på grund av eldsvåda e.d. Det ledet var
således inte tillämpligt i målet (nr 323--324-1997).
Avgörande för
bedömningen av fastighetsägarens rätt till
nedsättning var i ställlet hur det andra ledet ("eller
har sådan byggnad för uthyrning avsedd lägenhet inte
kunnat uthyras")
skall tolkas. Därvid var innebörden av uttrycket "sådan
byggnad" av
särskild betydelse. Uttrycket hänvisar bakåt till
beskrivningen i det första ledet. Såsom detta
led är uppbyggt syftar uttrycket enligt
Regeringsrättens bedömning på relativbisatsen "som
är avsedd för användning under hela året".
Det andra ledet utsäger
således att grund för nedsättning av fastighetsskatten
föreligger om uthyrningslägenhet i en byggnad som är
avsedd för användning under hela året inte har kunnat
hyras ut. Någon begränsnings till vissa slags hinder
görs inte. Lagtexten omfattar således enligt sin
lydelse varje form av hinder mot uthyrning.
Jämförelse med äldre
bestämmelser
Denna tolkning bekräftas
vid en jämförelse med den äldre bestämmelse i 24 par.
2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen (1928:370), KL,
som utgjorde den omdelbara förebilden till 3 par.
fjärde stycket FSL. Av den bestämmelsen framgick
nämligen än tydligare att det där använda uttrycket
"sådan fastighet" i det andra ledet kunde
syfta endast på relativbisatsen i det första ledet och
att följaktligen hinder mot uthyrning utgjorde en
självständig grund för nedsättning av
fastighetsskatten (jfr. BeU 1953:50 s. 9).
I samband med att
bestämmelsen fördes över till FSL gjordes visserligen
ett uttalande som pekar på att föredragande statsrådet
i första hand haft eldsvådefallen i tankarna (prop.
1989/90:110 del 1 s. 732,
jfr samma skrivning i SOU 1989:33 del II s. 68). Lagtexten ger emellertid, i
enlighet med det nyss sagda, inte något stöd för en
sådan begränsning.
Regeringsrättens
slutsats var att nedsättning av fastighetsskatten skall
ske när ett hinder förelegat mot att hyra ut en för
uthyrning avsedd lägenhet i en byggnad som är avsedd
för använding under hela året, förutsatt att hindret
inte har varit begränsat till endast en kortare tid av
beskattningsåret. Ett fall där nedsättning kan komma i
fråga är att en en fastighetsägare på grund av
bristande efterfrågan inte har lyckats hyra ut en
uthyrningslägenhet.
Den i målet (se ovan)
aktuell fastighetsägaren hade uppgivit att han under de aktuella åren annonserat i
dagstidningar vid ett flertal tillfällen utan att få
någon att bli intresserad av de aktuella lokalerna samt
att han var beredd att medge avsevärda hyressänkningar,
rabatter m.m. men ändå inte lyckades få någon
uthyrning till stånd eftersom det inte fanns en enda
presumtiv hyresgäst att förhandla med. Med hänsyn till
vad som förekommit i målet ansåg Regeringsrätten att
dessa uppgifter kunde tagas för goda. Förutsättningar
för nedsättning av fastighetsskatten ansågs därmed
föreligga.
.
|